Föreställ dig att du bor i en liten by, där finns knappt mer än 30 hus och du känner alla som bor där. Där odlar din familj potatis och skördar äpplen och plockar aprikoser från träden. I ladan har ni kor, får och ett par katter som vilar i skuggan av huset. Runt om byn finns berg och i bergen finns det grottor, därifrån rinner kallt källvatten som svalkar en när det är varmt. Ni trivs där ni bor, i byn där alla hjälper alla.
Det här låter ju inte helt främmande från hur man kan ha det i en liten by i Österbotten. Här odlar vi också potatis och äpplen. Hur det är med aprikoser kan jag inte säga, men i våra ladugårdar står också kor, får och de flesta av oss har väl iallafall klappat en katt någon gång. Faktum är att byn som just beskrevs inte heller ligger särskilt långt bort, bara ungefär 5 timmar – med ett direktflyg.
Åker man sydost i 4300 kilometer så kommer man till Afghanistan. Där växte en pojke upp tillsammans med sin familj. På morgonen hade han en timmes skolväg till fots, innan han kunde sätta sig ner i det varma klassrummet tillsammans med de andra barnen som hade samlats framför den kantstötta griffeltavlan. Det var stökigt i klassen, ända tills lärarinnan kom in och då började lektionen. Väl hemma igen hjälpte alla till med sysslorna som skulle utföras på gården innan det blev kväll och det var dags att lägga sig. Så kunde en helt vanlig dag se ut.
I Afghanistan har det varit krig i ungefär 40 år, man är oense om vem som ska styra landet och hur det ska styras. Det har i sin tur gjort landet till ett av de fattigaste i världen.
Elaka människor plundrade pojkens hem och
ville han skulle följa med dem för att kriga för deras sak.
Elaka människor plundrade pojkens hem och ville att han skulle följa med dem för att kriga för deras sak. Det ville varken han eller hans familj. Rädda för vad konsekvenserna av ett motstånd skulle innebära, så sålde familjen allt de ägde och lämnade sitt hem i jakten på trygghet. I Ghazni fann de en lägenhet som de kunde hyra, där bodde pojken tills han var 16 år gammal.
Staden var inte heller säker och pojkens mamma uppmuntrade sin son att fly, för i Afghanistan kunde han inte få ett bra liv. Trots att ovissheten var stor om han skulle överleva flykten, så var rädslan större för vad som kunde hända om han stannade i sitt hemland.
Ännu en gång bröt pojken upp med det kan kallade hem, men olikt den första gången så gav han sig av ensam denna gång. Utefter vägarna i Iran, Turkiet, Grekland, Makedonien, Österrike, Tyskland, Sverige fanns många andra flyktingar som var i samma situation som han. De var också rädda och osäkra om de skulle överleva. Mitt i natten anländer han till en flyktingförläggning i Oravais i Finland. Där ligger människor han inte känner och sover. Människor han nu skulle bo med. Det var svårt. Han är rätt blyg av sig och att få kompisar var därför inte lätt. Han hade också problem med att uttrycka sig, eftersom han inte kunde finska, svenska eller engelska. Men via gester och kroppsspråk lyckas ändå den nu unge mannen göra sig förstådd.
Efter att ha blivit förflyttad runt till olika platser, så bor han i dag i Vasa där han studerar. Han hjälper sin finländska kompis med att bygga, måla och snickra och han var med på repetitionerna av TIU-programmet Världen är så stor. Han ler ofta, lyssnar på människorna runt om honom, iakttar med nyfikenhet och sträcker ut en hjälpande hand direkt någonting ska lyftas, bäras eller göras. Det är svårt att se att han i sin ryggsäck har minnen av familjemedlemmar och vänner som mist sitt liv på grund av kriget och flykten från Afghanistan. Det är också svårt att se att han egentligen är ängslig och väntar på att få ett svar om han får stanna i Finland. Om han äntligen kan få kalla den plats han bor på för hem. Äntligen få känna sig trygg. Fast han ler, för det får människorna runt om honom att må bättre.
Vad skulle du vilja säga till de ungdomar som ser TIU-programmet Världen är så stor?
– Var tacksam för det du har, här i Finland har barn och unga det väldigt bra mot om man jämför med hur det är i andra delar av världen. Det finns många länder där barn bara drömmer om att få leva i ett land där det är fred, där de kan studera och lära sig. Teaterpjäsen har ett viktigt budskap: att vi alla är lika värda som människor fast vi kommer från olika delar av världen och ser olika ut. Det är viktigt att vi respekterar varandra. Vi ska ta hand om varandra. En gång gav min pappa mig en penna, det var den bästa presenten jag fått. Jag hoppas vi alla kunde använda våra pennor för att uttrycka det vi vill säga och tycker är rättvist. För mig är framtiden svår. Jag väntar besked om jag får stanna kvar här. Men jag hoppas kunna jobba med människor här i Finland, jag känner att jag är bra på att ge stöd och hjälpa.
Samma dag som intervjun med den unge mannen äger rum nås vi av nyheten: ”Finland fortsätter skicka afghaner till Kabul trots nya oroligheter i landet”, ” Våldet i Afghanistan trappas upp – utbildningscenter och militära byggnader mål för våldsdåd i Kabul” och ”Talibanrebeller intog provinshuvudstaden Ghazni i Afghanistan”. Jag ser på honom som sitter mitt emot mig och tänker: Det kunde ha varit han som tvingats tillbaka till ett krigshärjat land. Det kunde varit han som låg i rasmassorna efter bombningen. Det kunde varit han som deltog i den massiva attacken i Ghazni. Men det kunde också varit jag. I en annan tid i Finland för inte alls så länge sen, så kunde det också varit jag. Vad hade jag då önskat att någon annan gjorde för mig?
Sarah Bergkulla
Teaterpedagog, Wasa Teater, 2018
Länk till :”Talibanrebeller intog provinshuvudstaden Ghazni i Afghanistan”, svenska YLE (2018)
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.